Att vara död är enkelt men att lämnas ensam kvar är ett helvete

Det är snart 20 år sedan tsunamin rullade in i Khao Lak den 26/12 kl. 10,31 där jag miste min familj och 540 andra svenskar dog. Totalt var det ca 226 000 personer som dog och mer än 5 miljoner människor blev hemlösa.

Så här 20 år senare vill media uppmärksamma detta och det är en resa man får hänga med på oavsett om man vill eller inte, för så fungerar världen. De flesta av oss som mist nära och kära har sörjt och sörjer fortfarande så för oss behövs ingen speciell dag utan vi minns med ett leende och ibland med en tår de vi miste precis när det passar. Jag har fått ett antal förfrågningar om att uttala mig om detta och jag har genomgående sagt att jag vill prata om rätten att bestämma över den egna sorgeprocessen.

Alla mynt har två sidor. När vi stod vid familjegraven på Charlies födelsedag säger Towe 11 år. Pappa – vilken tur att Max och Charlie dog! För om detta inte hänt skulle jag inte funnits.

När Ulrika 40, Max 4 och Charlie 5 dog så kändes det så meningslöst och otroligt surrealistiskt. Det kändes som värsta mardrömmen att helt plötsligt stå där själv och leta bland tusentals döda kroppar efter de kroppar som tillhörde spillrorna av min familj. När jag väl hittat dem så fick jag inte loss dem från myndigheterna. Bara den resan borde räcka för en pappa och make men det räckte inte. När jag kom hem till ett tomt hus så kom det inga små fötter springande och kastade sig om halsen på sin pappa som var deras hjälte. Ingen fru som pussade eller var förbannad för att jag kom sent till maten. Ett stort jävla hus som helt plötsligt var tomt på liv är inget man skojar bort. Detta var om möjligt ännu jävligare än att leta efter sina söner i stekheta containrar där kropparna ruttnade bort och redan efter 3-4 dagar var så långt i förruttnelsen att man inte såg skillnad på en svensk 4-årig kille eller ett thailändskt barn.

Det jag gick igenom då kommer väldigt få att behöva gå igenom men det som gjorde mig väldigt upprörd då och som fortfarande berör mig är hur många som hade synpunkter på att jag tänkte skaffa en ny familj. Tyvärr är det fortfarande ungefär samma inställning bland människor som aldrig varit där och som aldrig egentligen vågat prata om döden. Jag var en vanlig två-barns pappa med ett vanlig förhållande med fel och brister där jag trivdes. För mig var det självklart att jag skulle dit igen men felet jag gjorde var att berätta det för tidigt.

Jag visste att de var döda. Min fru fick jag leta upp tre gånger och hon blev bara svårare och svårare att identifiera. Mina killar fick jag hjälp att hitta och när vi väl hitta dem så kremerades alla tre vi olika tillfällen i Thailand. Ca en vecka efter att Ulrika dog så var jag i Bangkok och formligen knuffade in hennes kista i kremeringsugnen för att en timme senare få det som återstår av en kremerad kropp som sedan går igen om en kross som mal ner skelettet till små benbitar som fick rymmas i ett litet knyte, för vi hade ingen urna. När jag stod där vid kistan så pratade jag med henne och berättade att jag kommer skaffa en ny familj för det var mitt mål. Jag hade bestämt mig för att när de nu dött så skulle jag i alla fall se till att ha ett väldigt bra liv och jag skulle ha nya barn. Då fanns det ingen ny fru med i bilden för jag tänkte inte så just då. Det har sedan dess varit en klar målbild att ha ett bra liv då detta var det enda de skulle velat och de skulle i min värld vara ett sätt att hedra dem.

Två av många tsunamibarn som inte skulle funnits om…

Från att jag förstod till 99 % att de var döda, vilket var min bild ca 30 min efter att tsunamin rullat in, så var jag förberedd på det mesta trots att det var det mest konstiga saker som skedde. Men en sak som jag inte var förberedd på var att så många människor hade synpunkter på mitt sätt att sörja. Att jag så snabbt valde att berätta om mina planer på en ny familj gjorde att jag ansågs hjärtlös utan empati och det pratades öppet om detta i radio och i tidningar. Jag möts än idag av att man på middagar då diskuterade mitt beteende trots att ingen runt bordet kände mig. Det blev snabbt två läger där det ena ansåg att jag gjorde rätt och den andra att jag antagligen var chockad eller var helt utan empati.

Det gick så långt att jag var tvungen att vara mer ledsen i situationer än jag just då var för det kändes som om människor runt mig krävde detta. Tyvärr så har det inte skett så mycket under 20 år och jag hör detta fortfarande när andra hamnar i situationer där de mist en eller flera familjemedlemmar, hur andra har synpunkter på deras sorg.

Sorg är personligt och det finns inga regler för hur man sörjer. Att vara död är väldigt enkelt och det är inte synd om den som är död men det är oftast synd att hon eller han dog. Däremot är det väldigt svårt att bli kvar med alla krav och förväntningar. Dels är det saknaden av den som är död då det är så definitivt och det finns ingen andra chans vilket vi annars nästan alltid får. Dels är det allt man måste göra själv det som man delade på två och sist är den eventuellt svåraste delen att så många har synpunkter på hur man skall agera. Vad man måste göra och inte göra, hur lång tid det får ta innan man kan träffa någon ny om det ens kan vara möjligt.

Livet går alltid vidare oavsett om vi väljer att vara med eller inte. Jag valde livet med ny fru och nya barn.

Ett tips till dig som möter människor i sorg. Prata med dem som vanlig och ha inte synpunkter på hur man sörjer för det finns inga regler. Fråga riktiga frågor och var inte rädd för tårar. Ofta blir det tårar som övergår i skratt om man försöker se den positiva sidan av den som gått bort. Alla har en historia och låt den få vara med. Lite längre fram så är det precis tvärtom, när man skrattar åt den bortgångne och dennes personlighet som det ibland övergår i tårar. Men var inte rädd för tårar då de är något väldigt naturligt, precis som döden. Tyvärr är detta två saker som många är rädda för och då blir allt så mycket sämre. Genom att våga diskutera död och låta den ta plats så blir det så mycket roligare att leva med kvalitet.

Min historia är en historia om en vanlig kille som befann sig på fel plats vid fel tillfälle och där kommer 99 % av er inte att hamna. Ta därför inte familjen eller nära vänner för givna utan lev nu och prata om livet på riktig med planer och gör era drömmar. Tiden vi har är väldigt begränsad på jorden och den är så begränsad att ingen borde har tid att slösa med tiden på oviktiga saker. Så för att få ett bra liv behöver du bara lista ut vad som är viktigt på riktigt för just dig och leva så.

Jag valde att leva livet även om det inte alltid varit enkelt. Vi styr själva skutan efter våra drömmar. Min var en ny familj och ett kul liv ❤️

Pigge 63 år,
som har ett bra liv som till och med har ett liv som är bättre än Pigge 43 år och det skäms jag inte för. Tvärtom jag vill berätta att det går att starta om när det värsta man kan tänka sig händer.